Svenskt vin till förrätten kanske?

-Nej tack, ge oss varsitt glas av husets vita, det blir bra.

- I Sverige kan man inte göra vin som går att dricka, fortsatte mannen och lutade sig bakat småskrattande inför resten av sitt sällskap på sex personer. Runt bordet logs det lite krampaktigt. Blickarna flackade fram och tillbaka och mannens kommentar verkade av övriga upplevas lite pinsam. De hade kommit för att avnjuta en farsdagsmiddag på restaurangen en vacker söndagseftermiddag. Dagen till ära hade jag satt ihop ett vinpaket, som också innehöll två svenska viner till kökets kulinariska högtidsmeny.

 -Men har du smakat svenskt vin någon gång, frågade en dam som visade sig vara mannens fru.

-Nej, svarade mannen, men jag har hört att det inte är gott.

- Ja, det är ju han som är vinexperten hos oss, sa mannens fru och vaggade med huvudet fram och tillbaka, tittade försynt på mig och blickade på mitt sommelierförkläde. Det kändes som hon ville säga något mer, men hon förblev tyst. Uppenbarligen var det uteslutande mannen som i ensamt majestät stod för vinvalen och hade fullt mandat att enhälligt bestämma vad sällskapet skulle dricka vid middagstillställningar.

 Den här typen av situationer har jag varit med om massor gånger genom åren och det är lika roligt varje gång. Det gäller att absolut inte göra bort någon gäst, utan känna av läget för att få bukt med denna okunskap, på ett bra och snyggt sätt. Hade det inte varit för de övrigas nyfikenhet vid bordet, gällande svenskt vin, hade jag såklart stannat här och serverat dem en typ av husets vin. Viktigt att tänka på är att alla gäster ska ha samma goda service och få den uppmärksamhet alla förtjänar.

 Men från bordet kom frågor om svenskt vin och jag märkte att de var nyfikna. Så även mannen som lyssnade, men förblev tyst. För honom var vi ute på okänd mark, strandade i öknen med förlorad kompass och vattenflaska med stekande sol och barfota.

 Mannen var mycket trevlig, trots sitt uttalande och de visade sig att han var lite vinkunnig, men av det klassiska slaget och drack helst viner från Frankrike och kanske från Italien, som han sa.

 En i sällskapet frågade om han kunde få prova svenskt vin och fler vid bordet slöt upp i kör med samma önskemål. Det var än så länge ganska lugnt i restaurangen och jag hade lite extra tid. Jag serverade dem tre glas vin, där jag berättade att ett av dem var svenskt, men inte vilket av dem och två var från andra länder. I själva verket var två av vinerna från Sverige, ett ståltankat och ett ekafatslagrat, båda på Solaris och oerhört generöst fruktiga. Det tredje vinet var ett enklare ståltankat vin med ganska neutral smak på Chardonnay och en liten del Sauvignon Blanc från Chile.  

 Vingurun i sällskapet, dvs mannen, tog först till orda och hävdade bestämt att vinet som inte smakade så mycket, vilket han upplevde som trist och surt, måste vara det svenska vinet. De andra två, sa han smakade väldigt mycket och var fantastiskt goda måste komma från Frankrike. Hela sällskapet var eniga om att de två generöst fruktiga vinerna var fantastiskt goda, det vill säga de båda svenska viner. Men det kände än så länge inte till vinernas ursprung. När jag sedan visade flaskorna för dem, trodde de inte sina ögon och att jag måste skoja med dem. Det blev en härlig diskussion vid deras bord och mannen uttryckte sin beundran och samtidigt att han kanske var lite trångsynt och konservativ ibland när det gäller vin.

 Svenska viner säljer inte sig självt från en vinlista, utan man får jobba lite. Det gäller i och för sig inte bara svenska utan många andra viner också som folk generellt inte känner till eller brukar dricka. Då är det viktig att man finns där och förklarar och berättar om vinet. Gäster uppskattar att få uppleva nya dofter och smaker och sådant de kanske inte dricker hemma.

 Det slutade med att middagssällskapet drack svenska viner genom hela menyn. Och inte nog med det. Alla sex bokade också platser till min kommande vinprovning med svenska viner några veckor senare, som jag självklart berättade om. Snacka om merförsäljning. Så kan det gå!